Vad  biodlingen  ställt  till  för  oss . .

-
Vi hade ett trevligt liv, min favorithustru och jag, och någotsånär problemfritt, när vi vintern 1996-1997 flyttade från vår utmärkta bostad och luftiga trevliga ateljé på Söder i Stockholm till huset i sandbacken i Stuvsta i Huddinge.

Somrarna hade vi tillbringat i vår underbara seglare, trimaranen BoGi III, 11 meter lång och 8 meter bred. 70 m2 segel på 2000 kilo båt. Vi seglade bekvämt, bara vi två, om det mesta på Sveriges ostkust.  Dessutom var BoGi III vårt bröllopskapell. Vi vigdes av Marianne Wahlberg ombord vår trimaran, seglande utanför Stockholms Stadshus på Riddarfjärden den 26/10 1992. Och det var den enda timmen med sol under hela den veckan! http://www.bogi.se/privat/multi/index.htm
 

Sen, efter flytten, började saker hända. Bonnpöjk som jag i grunden är, fastnade jag (återvände är kanske bättre ord) åter i diverse växtlighet som kunde producera ätbara saker. Och frågan om pollinering poppade upp. Bin. Bin pollinerar växter. Hur fixa det?

Telefonkatalogens enda anknytning till biodling var ett namn norr om stan. (Dålig marknadsföring, alltför svårt för en icke insatt att finna en öppning till biodling). Ett samtal dit gav en inbjudan till thé hos den lokala biodlarföreningens kassör. Hon lovade att någon skulle besöka oss.

Och ’någon’ kom. Bitillsyningsmannen i området (vilket vi inte hade en enda susning om, varken att en dylik fanns eller att besökaren var en sån), Janne Thaning, kom åkande på en stor motorcykel, kraftig och imponerande iklädd svart skinnställ. Janne var vänlig men bister när han förhörde sig om våra syften, kunskaper, motiveringar samt de geografiska möjligheterna i vår sandbacke.

Vi blev, kanske med viss tvekan, godkända att få hyra ett av hans bisamhällen över sommaren. (=utgifter) Och han kom nästan varje vecka tillsammans med sin biodlarkollega, Christer Johannesson (vi upptäckte senare att han var ordförande i den lokala biodlarföreningen, Huddingeortens biodlarförening), för att kontrollera att hans bin mådde bra hos oss (eller var det kanske Gittes goda kakor?). Och de såg nogsamt till att även vi blev medlemmar i föreningen. (=utgifter)

Efter att själv ha skattat sitt samhälle hos oss på honung, fick vi till slut köpa samhället som tillsammans med en avläggare från samma samhälle sommaren därpå blev starten på vårt biodlarliv. (=utgifter) Janne fortsatte vara vårt stöd i biodlingen och vår stabile vän fram till sin för tidiga död hösten 2003.

Nyfikna som vi är av naturen, och på naturen, skaffade vi böcker om biodling och läste framåt och bakåt. (=utgifter) Stackars Janne fick alla frågorna, några kanske kloka men de flesta nog mest enbart okunniga. Och just den sommaren var det jubileum på Julita med visningskupor av alla av våra tre svenska biraser. (Egentligen stämmer inte det. Vi har bara en ursprunglig svensk biras: Apis mellifera mellifera, det mörka nordiska biet. De andra två är importerade, införda i vår fauna utifrån.)

Vi hade den stora turen att besöka Julita just den dag Josef Stark höll föreläsning om mörka nordiska bin. Och alla som hört Josef berätta vet, att då blir man starkt påverkad av Starks berättarkonst. Min nyfikenhet på Apis mellifera mellifera var väckt. Och första kontakten med Josef etablerades. Hans öppenhet och stora vilja att dela med sig av sina kunskaper är fängslande. Och hans förmåga att se människan och inte enbart ’utanskreften’ gjorde att vi kände oss välkomna trots vår totala brist på kunskaper i ämnet. Dessutom upptäckte vi att det bodde ett bisamhälle uppe kyrktornet till Julita kyrka.

En följd av det hela blev kontakten med föreningen NordBi. Och min nyfikenhet innebar ett medlemskap i föreningen. (=utgifter)

Och vår underbara segelbåt, den gungade oanvänd i två somrar på paradplatsen i Saltsjöbadens marina innan vi resignerade och sålde den till Holland. http://www.bogi.se/privat/tripp-2001/2001-story.htm  (det var ju inte direkt gratis att hålla en stor båt i skick heller, om sanningen ska fram – segel = 1000:-/m2).

Istället fick vi spännande endrönarinseminerade svarta drottningar från Gustavsberg, och läste om dom i NordBi Aktuellt. Det var nästan så man kände sig betydelsefull, trots att vår insats var mycket obetydlig i detta sammanhang, den inskränkte sig i huvudsak till att förse bisamhället med vinterfoder. (=utgifter)

Så var det dags för nästa bekymmer. Bin behöver pollen på våren, läste vi oss till. Krokus ger pollen tidigt, liksom snödroppar och vintergäck. Jag sökte reda på en importör av blomsterlökar för att kunna köpa större antal till rimligare pris. 20 kg krokuslökar låter mycket, men utspridda i vår sandbacke försvann dom nästan. (=utgifter) De närmaste höstarna planterades det ner mer och mer lök till våra bins glädje (hoppas vi). Botaniska tulpaner, pärlhyasinter, scilla, allium och diverse andra smålökar grävdes ner i (tämligen) stora mängder under flera höstar.  http://www.blombilder.se

Och motgångar. En höst ägnade sig någonting, förmodligen mus eller råtta, åt att gräva upp och konsumera något tusental av våra smålökar. Och vi hittade inget sätt att stoppa marodören.
Och visst hände det väl nån gång att ett halvt bisamhälle emigrerade 15 meter upp i en gran

Jag fick min första lådkamera bara 10 år gammal, och har egentligen aldrig upphört att fotografera. Började med systemkameror redan 15-16-år gammal. Men nu gällde modernare grejor, det blev en (+ en till + en till!) (=utgifter) digitalkamera som visade sig utmärkt leksak för att dokumentera (fint ord för ’plåta’) såväl blommor som bin.  http://www.blomsidor.se/bi.htm

Men . . . . .  Digitalkamera kräver mera datorkraft, bildbehandlingsprogram och printerkapacitet. Så att det blev till att lära sig sånt också. Och inte är det direkt gratis heller. (=utgifter)

En webbsida om Föreningen NordBi blev en följd av att jag inte kan hålla min stora trut stängd. Naturligtvis skulle Föreningen NordBi ha en egen webbsida. Och vem skulle jobba med den? Och det blev förståss den som väckte frågan! Mina egna (i början rätt klantiga) webbsidor med blommor från vår sandbacke innebar att jag ’var dömd på förhand’.

Redan har biodlingen ställt till en hel del förändringar i vårt liv. (=utgifter)

Och till råga på allt. De flesta (!) biodlarna vi träffade på är ju så trefvliga och hjälpsmma. Och lagom härligt knäppa. Det var våra flerskrovsseglarvänner också. Jag menar trefvliga, hjälpsamma och härligt knäppa. Men kontakten med seglarvännerna tenderade till att rinna ut i sand(backen) när vi inte ses ute på vattnen.

Ombord på vår båt bodde vi hyfsat bekvämt. Men i en bil? Villkoret för båtförsäljningen från min sida var en bil som var sovbar. Det blev en WV Caravelle. Sommartid med en enkel säng baktill, vinter tid med 7-8 sittplatser.  http://www.bogi.se/privat/norge2003/caravelle.htm

Första sommaren med vår sovbil gick bland annat över NordBi-reservatet i Jämtland, välvilligt regerat av dess kung, Karl Drakenberg. 

http://www.bogi.se/privat/tripp-2002/semester2002.htm

En guidad tur med kamera runt några av biodlarna i reservatet gav material till en webbsida det unika NordBi-reservatet. Karl gästfrihet är befriande. När vi tämligen oanmälda dök upp vid hans dörr, bjöd han oss in, pekade på ett antal madrasser uppställda mot väggen bredvid dörren till hans minst 50m2 stora snickeri i bottenvåningen av sitt stora ’kråkslott’ i Sikås. En chosefri öppenhet som innebär att man törs återkomma.   http://www.jamtbi.se/

Sommaren därpå bestämde vår vän och mästare Josef Stark oss för att åka till SICAMM-konferensen i Wierzba i Polen i september. (=utgifter) Innan dess ett besök till i Kung Karls rike i Jämtland och resande runt till vitt spridda biodlare (madrasserna stod på samma ställe). En webbsida för SICAMM blev det förståss, av bara farten. Med vår ’buss’ lastade med oss två, Josef samt Ingvar P med dam och åkte vi ner. Där fanns ännu fler härliga, lagom knäppa biodlare. Professorsnivån lär ha varit omkring 60%. Jag led med den stackars guide som skulle hålla reda på oss under två dagars seigtseing.

Att vid varje paus eller besök samla in denna mängd professorer och biodlare måste ha gett honom magsår. Mitt hjärtlösa jag döpte honom till ”chicken-mother”.  Han blev allt hesare allteftersom vi lämnade resmålen bakom oss. Lyckligtvis för biforskningen kom alla i denna glada, ivriga (och ibland tämligen virriga) skaran av forskare lyckligt tillbaka med oss i bussen varje kväll. 

En extra dag efter konferensen åkte vi runt, bara vi 5 till kloster, gamla Hitlerbunkers och slott. Josef måste ha läst på. Han berättade massor om allt vi såg. Hur klarar han av att hålla reda på allt? http://www.bogi.se/privat/tripp3/tripp3.htm

Konsekvenserna av vårt biodlande börjar bli allt tydligare. (=utgifter)

Här satt vi med massor av nya vänner både här och där. Ingen härlig trimaran att segla med. Tappade band till andra flerskrovsseglare. En ’buss’ att sova i.

Min duktiga Gitte invald som sekreterare i lokala biföreningen. Själv inblandad i ’debatt’ med ’stjärnan’ i svensk biforskning efter att Josef  Stark övergått till bondelivet. (Vilket slöseri med kunnande). Tyvärr dog Dr Josef A Stark den 1 mars 2004. Saknad av många, många biodlare runt om i Sverige och av många forskarkollegor, underligt nog oftast boende utanför Sverige.  http://www.stark.st

Och våra bisamhällen med varroa (upptäckta av vår vän bitillsyningsmanen Janne) som är tänkta att klara sig med liten cellstorlek istället för kemiska preparat som INTE tar livet av varroa, men däremot tar knäcken på de flesta andra innevånare i bisamhället, ibland även alla bin i kupan.

 Vårt liv blir aldrig mer detsamma!                    
Bosse, en inte vidare duktig biodlare.   http://www.bogi.se

     Webbgubbe: Bosse Malmgren. Mail:   Åter till Bosses & Gittes sidor

Detta är ANEKDOTEN om bisamhället som inte vill dö.
En inte vidare duktig biodlares stapplande steg.
En inte speciellt duktig biodlares fundering. 
Upprop: Rädda Läsös mörka bin.  Josef Starks Minnesfond.